Både finska och svenska – Tvåspråkiga församlingar i Finland 1721–1850

Själaklockor rings c. 1510-1522, Sankt Lars kyrka, Lojo.
Museiverket.

Det kan vara intressant för släktforskare att veta något om de språkliga förhållandena i Finland under den tid som föregås den officiella statistiken. Den första officiella statistiken över språkförhållandena i Finland kom först 1880. Jag har redan en längre tid undersökt förekomsten av svenska och finska språket i socknar och församlingar i landskapen Nyland, Egentliga Finland, Satakunta och Österbotten före 1850. 

Jag har indelat församlingarna i enspråkiga och tvåspråkiga. Kriteriet för en tvåspråkig församling är att minst 8 procent av befolkningen talar ett minoritetsspråk, alltså antingen finska eller svenska. Samma procentuella kriterium gäller för språkklassificeringen av dagens kommuner i Finland. Eftersom det inte finns någon officiell statistik före 1880 och uppgifter om språkförhållanden främst har tagits ur olika kyrkliga handlingar, så är det klart att det för vissa församlingar är svårt att med säkerhet veta om de var tvåspråkiga eller inte. 

En majoritet av socknarna och kapellförsamlingarna i de nämnda landskapen var enspråkigt finska eller svenska. De tvåspråkiga församlingarnas antal minskade betydligt från början av 1730-talet till mitten av 1800-talet i Österbotten och Egentliga Finland. I Nyland minskade de däremot inte på grund av att en del tidigare finskspråkiga församlingar blev tvåspråkiga. Vi ska nu se vilka församlingar i de olika landskapen var enspråkigt svenska eller tvåspråkiga. De församlingar som inte nämns var enspråkigt finska.

I Nyland var det väldigt få församlingar som var enspråkigt svenska under hela perioden 1721–1850. Det var endast Pernå (med Liljendal), Ingå, Karis och Tenala. Från och med slutet av 1700-talet blev även Sibbo socken enspråkigt svensk. I Kyrkslätt och Esbo socknar fanns det en stor finskspråkig minoritet under 1700-talet. Den minskade drastiskt under första hälften av 1800-talet så att dessa socknar var enspråkigt svenska i mitten av århundradet. De övriga socknarna i Nyland med svenskspråkig majoritet var tvåspråkiga under hela 1700-talet och första hälften av 1800-talet. Det var fråga om socknarna Pyttis, Strömfors, Lappträsk, Mörskom (Myrskylä), Borgå, Helsinge och Sjundeå. Alla dessa socknar hade en mycket eller ganska stor finskspråkig minoritet.

När det gäller de finskspråkiga socknarna i Nyland så var Lojo tvåspråkig under hela tidsperioden 1721–1850. I Lojo var de svenskspråkigas andel liten på 1700-talet för att öka något under senare hälften av århundrade. En verkligt kraftig ökning skedde sedan under 1800-talets första hälft. Då var antalet svenskspråkiga ca 33 procent, från att ha varit ungefär 10–15 procent på 1700-talet. 

I Vichtis, Tusby och Askola församlingar i Nyland ökade den svenskspråkiga minoriteten under 1700-talet, vilket gjorde att dessa församlingar blev tvåspråkiga. De svenskspråkigas procentuella andel ökade ytterligare under 1800-talets första hälft.

Den nyländska delen av Kisko socken blev tvåspråkig under 1800-talets första hälft. Svenskspråkiga gruvarbetare arbetade i Orijärvi koppargruva och trakten kring gruvan fick en betydande svensk befolkning, liksom även Kärkelä bruk i grannsocknen Karislojo där kopparmalmen förädlades. I Karislojo ökade de svenskspråkigas antal betydligt under 1800-talets första hälft, men eventuellt hade socknen varit tvåspråkig redan på 1700-talet.

I Egentliga Finland var alla socknar på Åland enspråkigt svenska liksom även socknarna i den åboländska skärgården. Senast efter mitten av 1700-talet var även Kimito och Pargas socknar enspråkigt svenska. Vissa finskspråkiga socknar var också tvåspråkiga fram till omkring 1750, nämligen Bjärnå och troligen också Rimito (Rymättylä), Tövsala (Taivassalo) och Gustavs (Kustavi). Sagu socken var tvåspråkig ända fram till efter mitten av 1800-talet. Det fanns också några små finskspråkiga kapellförsamlingar i Egentliga Finland som hade en stor svenskspråkig minoritet, eller t.o.m. ibland majoritet, under tidsperioden 1721–1850. Det var fråga om Finby (Särkisalo), Karuna, Kustö (Kuusisto) och Kakskerta.

I Satakunta var Sastmola (Merikarvia) församling i Satakunta tvåspråkig till långt in på 1800-talet och Vittisbofjärd (Ahlainen) ännu till efter mitten av 1800-talet.

I Österbotten var större delen av socknarna med svenskspråkig majoritet tvåspråkiga i slutet av 1720-talet. Förklaringen är att efter stora ofreden, fick många ödegårdar i de svenskspråkiga österbottniska socknarna nya finskspråkiga innehavare. De flesta av de nyinflyttade och deras ättlingar försvenskades under 1700-talets gång, och församlingarna blev enspråkigt svenska, men fortfarande var bl.a. Lappfjärd, Korsholm och Karleby församlingar tvåspråkiga i slutet av 1700-talet. Vid mitten av 1800-talet fanns det endast ett par tvåspråkiga församlingar i hela Österbotten, de övriga var enspråkigt finska eller svenska. Det kan nämnas att den finskspråkiga Kaustby församling var tvåspråkig under hela 1700-talet. I slutet av 1700-talet flyttade så många svenskspråkiga till Lochteå (Lohtaja) att socknen var tvåspråkig under några årtionden.

Det kan vara viktigt för släktforskare att känna till språkförhållandena på olika områden för att få en uppfattning vad ens släkting kan ha talat för språk. Det är dock omöjligt att med säkerhet veta om en person talade svenska eller finska. Dessutom fanns det personer som var tvåspråkiga. Släktforskarna borde dock överväga om förnamn och fadersnamn ska översättas till finska eller inte. En Magnus Andersson i Sastmola hette kanske inte Mauno Antinpoika, medan en Lars Larsson i Sjundeå kanske i själva verket hette Lauri Laurinpoika.

Christer Kuvaja

Artikeln har tidigare publicerats i Medlemsbrev Jalmaris nummer 3/2022. Du kan läsa alla medlemsbrev via SukuHaku.