Stora ofreden – släktforskningens stötesten

Karl XII och Ivan Mazepa efter förlusten vid Poltava 1709, Gustaf Cederström 1879.

Släktforskaren är i behov av kyrkliga handlingar, framför allt kommunionböcker och historieböcker, för att tillförlitligt kunna följa en släkt bakåt i tiden. Det blir betydligt mera osäkert ifall man måste förlita sig på mantalslängder för att inte tala om jordeböcker. Det finns kyrkliga handlingar från slutet av 1700-talet i så gott som alla församlingar, men ju längre bakåt man går desto färre blir de för att sedan helt upphöra i de flesta församlingar i början av 1720-talet. 

Biskop Isak Rothovius gav 1628 order om att historieböcker (längder över födda, döda och vidga) skulle börja upprätthållas i församlingarna i Finland. Den äldsta historieboken är från 1648 och i ca 150 församlingar finns det historieböcker från senare hälften av 1600-talet. Kommunionböcker (husförhörslängder) började hållas i församlingarna från senare hälften av 1600-talet. I Finland finns bevarat kommunionböcker från 14 församlingar från åren 1665–1667. I kyrkolagen 1686 fastslogs att församlingarna var skyldiga att uppföra kommunionböcker och historieböcker. De serier av historieböcker och kommunionböcker som börjar under senare hälften av 1600-talet har dock många luckor. 

En av de största luckorna förorsakade den ryska erövringen och ockupationen av Finland 1713–1721, vanligen kallad stora ofreden. Under dessa år gick mycket kyrkligt material förlorat av olika orsaker. En viktig orsak var prästerskapets flykt undan fienden. 

I Finland kände man väl till att den ryska armén hade gått härjande fram i Estland och Livland under 1700-talets första årtionde och även i Viborgstrakten 1710. Skräcken för ryssarna var stor i Finland och när en rysk armé hösten 1712 ryckte fram till Kymmene älv gick det senast upp för den finska befolkningen att en erövring av hela Finland var att vänta. Många började nu tänka på hur man skulle skydda sitt liv och sin egendom och såg som det bästa alternativet att bege sig på flykt. Flykten gick antingen till den västra riksdelen, alltså dagens Sverige, eller till skogarna och lugnare områden i Finland. Samhällseliten och däribland prästerskapet flydde över havet västerut. 

Bland prästerskapet var de många som flydde i allra sista stund, då ryssarna närmade sig den egna hemsocknen. Somliga flydde så sent som 1715 och 1716 då hela Finland redan var ockuperat. Många präster såg det som viktigt att sköta om sin församling in i det sista och i nästan alla församlingar stanna åtminstone en präst kvar (vanligare kaplanen än kyrkoherden) under hela ockupationstiden. 

Ungefär 60 procent av alla kyrkoherdar och 35 procent av alla kaplaner flydde till Sverige. De kyrkoherdar som flydde i god tid före ryssarna anlände till församlingen tog ofta med sig även de kyrkliga handlingarna (kyrkböckerna). En del av dem förstördes av olika orsaker under åren på flykt, men större delen av handlingarna lyckades säkert återföras till församlingarna efter freden. Annat var det med de kyrkoherdar som flydde i panik eller först då de ryska trupperna redan hade erövrat landet. De tog säkert ibland med sig kyrkböckerna, men vanligare var att de kyrkliga handlingarna lämnades kvar hos kaplanen, klockaren eller andra kyrkans män. Ifall kaplanen flydde och kyrkoherden stannade kvar är det sannolikt att kyrkböckerna inte bortfördes.

 
Ifall den i panik flyende kyrkoherden tog med sig kyrkböckerna kunde de bli förstörda genom att prästen blev tvungen att lämna dem efter sig under flykten eller genom att han blev fasttagen av ryssarna som förstörde handlingarna eller bortförde dem. Kyrkböckerna kunde även förstöras av väder och vind. 

Större delen av kyrkböckerna blev säkert förstörda eller bortförda i samband med ryska härjningar i kyrkan och på prästgårdarna. Den ryska armén gick nämligen härjande fram i mindre eller större utsträckning i de flesta församlingar i Finland. Särskilt svårt drabbades Österbotten. De hemman och även prästgårdar varifrån invånarna flydde för en längre tid blev ett lovligt byte för de ryska soldaterna. De ansåg sig ha rätta plundra de övergivna gårdarna. Sådant som ryssarna ansåg att de inte hade nytta av förstördes, däribland kyrkböcker. 

Kyrkans värdeföremål, även kyrkböcker, undangömde prästen och församlingsborna så gått de kunde, ifall de inte togs med på flykten. Kyrkans egendom gömdes hos någon granne, i skogen eller grävdes ned i marken. Kyrkklockorna var svårare att undangömma och kunde inte heller transporteras långt bort. Det som inte hann tömmas från kyrkorna lade ryssarna beslag på. Det samma gällde det som de hittade vid gömställen eller i förvar hos någon församlingsbo. Från många kyrkor togs även klockorna. Vissa kyrkor råkade ut för förstörelse genom att allt innanrede, som bänkar och predikstolar revs och fördes bort som brännved. De ryska trupperna brände sällan prästgårdar och kyrkor. Endast några kyrkor blev totalt förstörda av de ryska soldaterna. Svårt förhärjade kyrkor var bl.a. Tusby och Lojo kyrkor i Nyland, Hollola och Hattula kyrkor i Tavastland samt Pyhäjoki i Österbotten. 

Bönder och präster övergav sina gårdar även för kortare tid. Där den ryska armén drog fram fann folket det bättre att fly till skogarna än stanna på sina gårdar. De flesta tog sig tillbaks till sina gårdar när de ryska trupperna drog vidare. Vanligtvis gav de ryska soldaterna invånarna tid att återvända hem innan de började plundra gårdarna, men inte alltid. Prästgårdarna var i riskzonen eftersom ryssarna förväntade sig att hitta prästen på gården. Av honom ville de få information om församlingen. 

Det var inte enbart flykt som föranledde ryssarna att gå hårt fram mot prästerskapet. Prästerna kunde råka ut för misshandel och prästgårdarna drabbas av plundring om ryssarna misstänkte att prästerna motarbetade dem eller skyddade partigängare. Det partisankrig och gerillakrigföring som partigängarna bedrev på olika håll i landet ledde till repressalier från ryssarnas sida. Speciellt svåra följder hade partisankriget uttryckligen för prästerna eftersom ryssarna misstänkte dem, ibland med rätta, för att vara i maskopi med partigängarna. I samband med hämndaktionerna på prästgårdarna förstördes även kyrkböcker. 

De kyrkböcker som på olika sätt försvann eller förstördes gäller de som hade uppgjorts före den ryska ockupationen. Att kyrkböcker saknas från själva stora ofreden beror åtminstone dels på att sådana inte uppgjordes under ockupationsåren. 

De ryska truppernas hårda framfart och förstörelse ledde till att de flesta församlingars kyrkböcker gick förlorade under de åtta år Finland var ockuperat. Under den ryska ockupationen upprättades inte mantalslängder och jordeböcker. Den enda förteckningen där man hittar utförligare personuppgifter är utsädes- och boskapslängden från 1719 där gårdarna i socknarna och deras innehavare är namngivna. Denna förteckning är inte till särdeles stor hjälp för släktforskaren. Ifall en person hade flytt över till Sverige kan man hitta honom eller henne i de flyktingförteckningar som Johanna Aminoff-Winberg har uppgjort. Den ryska ockupationen var och är en stor ofred även för släktforskaren. 

Christer Kuvaja