maanantai 25. marraskuuta 2019

Svenskspråkiga, finskspråkiga och tvåspråkiga före 1850

I Finland har det åtminstone sedan början av 1200-talet funnits två stora språk, nämligen finska och svenska. Majoriteten av be folkningen i Finland har alltid varit finskspråkig. De svenskspråkigas procentuella andel har beräknats till högst 20 procent under 1700-talet senare hälft och till omkring 14 procent vid mitten av 1800-talet. 

Den svenskspråkiga befolkningen har varit koncentrerad till kusttrakterna från Pyttis i östra Nyland till Karleby i Österbotten. Vissa socknar var enspråkigt svenska (över 92 procent av befolkningen talade svenska), me- dan andra var tvåspråkiga. Helt svenskspråkiga socknar i slutet av 1700-talet var bl.a. Pernå och Karis i Nyland, Kimito i Egentliga Finland samt Pedersöre och Vörå i Österbotten. Tvåspråkiga socknar var bl.a. Mörskom (Myrskyä), Tusby, Vichtis, Lojo och Sjundeå i Nyland, Sagu (Sauvo) i Egentliga Finland, Sastmola (Merikarvia) i Satakunta samt Korsholm och Kaustby i Österbotten. 

I Finland har det alltid funnits personer som kunnat tala både svenska och finska och många fler som har förstått det andra språket bättre eller sämre. Hur utbredd tvåspråkigheten var vet vi dessvärre inget om. Vi vet inte heller i vilken utsträckning det rörde sig om förmågan att aktivt använda det andra språket eller om tvåspråkigheten främst innebar passiv förståelse av tal. 

En tvåspråkig socken innebar inte automatiskt att individerna var tvåspråkiga. Svensk- och finskspråkiga kunde leva sina liv segregerade från varandra. De sporadiska kontakterna mellan språkgrupperna krävde enbart att någon eller några individer var tvåspråkiga och kunde fungera som översättare. Förekomsten av tvåspråkighet stod i relation till kontaktbehovet. 

Kontakterna kunde vara frivilliga eller mer eller mindre påtvingade. Under vissa omständigheter ledde tvåspråkigheten till ett språkbyte då det mindre använda språket övergavs till förmån för det man mest hade bruk för. 

Var hittar man då uppgifter om tvåspråkighet? Uppgifterna om modersmål och språkfärdighet härstammar inte från individerna själva, som i dagens språkstatistik, utan från olika myndighetspersoner med varierande insikter och varierande uppfattningar om vem som har kunnat vilket språk. Officiell statistik över språkförhållandena i Finland kom först 1880. Det finns emellertid en inofficiell statistik från mitten av 1840-talet. Den uppgjordes på order av ministerstatssekreterare Alexander Armfelt. 

Prästerskapet inlämnade uppgifter om språkförhållanden i sina egna församlingar. Statistiken har sina brister men är förhållandevis tillförlitlig, vilket framgår om man jämför den med den officiella statistiken från 1880-talet. 

Ännu svårare är det att få fram uppgifter om invånarnas tvåspråkighet. Den enda tvås- pråkighetsstatistik vi har tillgång till gjordes i mitten av 1830-talet. I den så kallade Böckers samling vid riksarkivet i Helsingfors finns statistiska uppgifter om dem som kunde både finska och svenska. 

Böckers samling innehåller främst uppgifter om lantbruket och näringarna, men en fråga (nr 49) berör språkförhållandena. Böcker ville veta hur många som kunde tala enbart finska, enbart svenska, finska och svenska, finska och ryska, svenska och ryska samt finska, svenska och ryska i församlingarna. Uppgifterna över den individuella språkfärdigheten i församlingarna bygger på uppskattningar, och i vissa församlingar är det fråga om grova sådana. 

För 1700-talets del hittar man uppgifter om språkförhållanden i församlingarna och om tvåspråkighet framför allt i olika kyrkliga handlingar; i protokoll från biskops- och prostvisitationer samt i sockenstämmoprotokoll. Det är då ofta fråga om allmänna konstateranden, som att några, de flesta eller nästan alla kunde det andra språket. Ibland hittar man också noggrannare redogörelser över språkförhållandena. 

För en släktforskare är det dock nästan omöjligt att reda ut om en person som bodde i en tvåspråkig socken talade svenska eller finska eller både svenska och finska. De finskspråkigas förnamn och patronymikon försvenskades i kyrkliga och andra offentliga handlingar. Ur kommunionböcker och mantalslängder kan man få en uppfattning om till vilken språkgrupp en person hörde endast om personen ifråga hade släktnamn. 


Christer Kuvaja